Somebody like me

När verkligen trampar in i vardagen så märker man ofta hur hjärnan vägrar släppa taget om går dagen, det som en gång var. Vad man man än ter sig så griper ångestens sylvassa klor taget om en och kramar ut den lilla luft du krampaktigt försöker behålla. Allt man har haft mynnar ut i en omgivning full av likgiltighet och desperation där ingen förstår.

Jag vill känna ilskan gripa taget om mig, känna pulsen gå upp och skrika ut från toppar och kullar...men jag kan inte...jag kan inte ge mig till tals och säga hur jag mår. för oavsett så kan det inte hela mig, det kan inte ge mig någon njutning eller tillfredsställelse.

Varför, hur hände allt?

varför blev de stränder jag gick på asfalterade, alla blommor jag plockade dog och blåste iväg. varför stannade inte solen kvar och slogs mot molnen? vad hände med alla timmarna som jag la ner på att laga mina drömmar, vad hände med minuterna som tickade iväg i ändlösa samtal om lycka...alla sekunder som kändes som dagar i en trygg famn?

jag kan inte andas ibland, jag visste om det för men försökte ignorera det, min bröstkorg trycktes in och mina lungor brann som en majbrasa. samtidigt säger min hjärna till mig att lägga mig ner och stoppa...men jag har inte lyssnat än. varför kan jag inte bara dö? nej klart det skulle väl bara vara för ironiskt...kanske del av guds stora plan att ge mig skit...i så fall är han den sämsta planeraren i världen, cut me some slack liksom!

vad vill jag ha sagt med detta? INGENTING! inte ett skit, jag vill bara spilla min ångest under ett litet tag...jag är bara trött, seg, ledsen och förstörd. inget blev som jag ville, ingen var som jag ville. Jag hade inga större förhoppningar eller krav på någon men en då kan jag inte släppa att allt gick åt helvete.