Let it be me

Det är då du behöver någon, någon du kan tala till som hör dig ,hör ditt andetag och ser din tanke.
Någon som dömmer dig för vad du är, inte vad du var eller vad de tror du är.
Någon som vet vem du kan bli, som ser potentialen bakom de tårarna du nu låter rinna ner...
Någon som ser dig...

Hon famlade runt, likt lågan från ljuset i vinden
Hennes kind var av salt, torkad och utsmetad..
Händerna, en gång unga och av sammet, nu svarta av kajal
Sängen var inte längre ett slott, ingen säkerhet
Hennes lakan lydde texten av skam och hennes en gång varma
kudde hade blivit kall och ett vattendämpande ångest moln.

Det som en gång var, fanns nu bara i ett vagt minne om
igår, och idag var en ändlös resa mot det mörker som
allt för många vägrar att se i sin säkra vrå...

Den vrå hon förvägrats och aldrig mer får se.
Inte utan att svälja blyet fullt ut
inte utan att känna den sista värmen komma
...från mynningen..


Någon som såg dig, för vad du var...någon som såg dig

Somebody like me

När verkligen trampar in i vardagen så märker man ofta hur hjärnan vägrar släppa taget om går dagen, det som en gång var. Vad man man än ter sig så griper ångestens sylvassa klor taget om en och kramar ut den lilla luft du krampaktigt försöker behålla. Allt man har haft mynnar ut i en omgivning full av likgiltighet och desperation där ingen förstår.

Jag vill känna ilskan gripa taget om mig, känna pulsen gå upp och skrika ut från toppar och kullar...men jag kan inte...jag kan inte ge mig till tals och säga hur jag mår. för oavsett så kan det inte hela mig, det kan inte ge mig någon njutning eller tillfredsställelse.

Varför, hur hände allt?

varför blev de stränder jag gick på asfalterade, alla blommor jag plockade dog och blåste iväg. varför stannade inte solen kvar och slogs mot molnen? vad hände med alla timmarna som jag la ner på att laga mina drömmar, vad hände med minuterna som tickade iväg i ändlösa samtal om lycka...alla sekunder som kändes som dagar i en trygg famn?

jag kan inte andas ibland, jag visste om det för men försökte ignorera det, min bröstkorg trycktes in och mina lungor brann som en majbrasa. samtidigt säger min hjärna till mig att lägga mig ner och stoppa...men jag har inte lyssnat än. varför kan jag inte bara dö? nej klart det skulle väl bara vara för ironiskt...kanske del av guds stora plan att ge mig skit...i så fall är han den sämsta planeraren i världen, cut me some slack liksom!

vad vill jag ha sagt med detta? INGENTING! inte ett skit, jag vill bara spilla min ångest under ett litet tag...jag är bara trött, seg, ledsen och förstörd. inget blev som jag ville, ingen var som jag ville. Jag hade inga större förhoppningar eller krav på någon men en då kan jag inte släppa att allt gick åt helvete.

Just breath

Ciggen under fläckten, fingrarna på tangentbordet och huvudet smällfullt med tankar och hjärnspöken.

Återigen finner jag mig, i nattetimmen, fundersam och rädd över världens alla hörn och vråer. vad är det som sker och varför gör vi inget åt det? jag har inte uppgraderat mig tillräckligt via nyheterna men jag satt och tittade på en dokumentär gjord av ett insiderbolag i skakade militär staten Burma...

Var i helvete har vi storebror och "Jävlar vad jag ska vara duktig och fantastisk"-USA!!!???

Aaa just det det är ju inget hot mot dem, så då är det väl inga problem antar jag...(ingen som känner av WW2 vibbarna där ute eller är det bara jag?).

Aung san, nobelpristagerska och erkänt stark folkrepresentant sitter fortfarande i husarrest, Munkar blir slaktade eller bortförda, utländska och burmesiska journalister blir skjutna på öppen gata, unga och gamla ränner runt i masshysteri då militär juntan avlossar salva rakt i massan!

Världen är tyst...

Internet stängs av och alla med en kamera eller anteckningsblock blir misshandlade på gatan, och fängslade med orden ringande till slagen av batongen, "Är det du som sänder info till utlandet!?"

Världen är tyst...

Världen är tyst, vi har all fakta och kan vara med och göra något, inget nytt Vietnam, bara göra något, slänga ut en hand och hoppas att folket tar hela jävla handen, för det skulle mätta deras hungrande barn, deras svultna hjärta som bankar för frihet, demokrati och ett enat land som styrs av och med folket.

fy fan för vårat kapitalistiska tänk, vår egen rädsla och oförstånd för de som behöver vårat stöd.

Jag vet att jag inte kan göra mycket själv, men jag väljer att säga vad jag tycker, vilket är mer än vad Burmas befolkning någonsin fått göra. jag får inte batongen i huvudet eller en kula i ryggen när jag demonstrera...men ibland vill jag att det ska vara så.

Vi behöver en batong i skallen för att vakna upp och krypa ur vårat skal och se vad som sker, agera och tänka till. vi har mer än vad vi förtjänar...

jag är precis som alla andra, jag bara "talk the talk", men jag gör åtminstone det.

Vad gör du?

Wait a minute

Det är otroligt vilket land vi lever i.
Ett högutvecklat samhälle där alla får chansen att utvecklas och vara unika....

LÖGN

Kapitalist land med ett växande hat mot arbetarklassen och ett dolt förtryck mot alla som inte har en plånbok som svämmar över till det yttersta.
Här sitter vi i 2000-talets Sverige och även om vi ser oss som ett bra exempel på I-land tampas vi fortfarande med den ständigt växande klyftan mellan politiker och medborgare,
För varje dag växer den större och större medans kapten Reinfeldt med sitt band av pirater avskaffar varje punkt i medelsvenssons existens.
Överdriver jag? nej, inte enligt mig.

Se pensionären, 40 år av sitt liv till samhället, 40 år av sitt liv för att säkra morgondagens chans att se solen...
För vad? En pension som knappt täcker utgifter för hushålls papper.

Se studenten, eller i den mån ungdomen, det första exemplet ger inte mycket hopp.
Sen kan du ta det faktum att skolminister Björklund minsakr arbetskraften chans till att få samma utbildning som rikemanssonen.
I gymnasiet ska fria val tas bort och i processen skall man även minska grundläggande kurser i svenska, matte och engelska för yrkesförberedande utbildningar,

Hör du inte?

Vi degraderas och får mindre värde. Arbetarklassens röst, de ungas röst och samhällets röst kvävs och ingen kan säga emot...eller?

Gör er röst hörd och stå upp. Vi kan inte ha det så här längre.
Jag vet inte med er, men jag är trött på det här. Nu får det fan va nog!